Idag har jag varit med om mitt första dödsfall.
Jag har tidigare stött på ett flertal döda kroppar, men aldrig varit med vid slutet.

Under dagen har jag suttit och vakat vid en dams sida, i väntan på döden.
Även fast jag visste och själv tyckte att det skulle vara bäst och skönast för henne att
somna in så att hon skulle slippa ligga och plågas, kändes det konstigt att stå där,
hålla henne i handen och smeka hennes panna medans hon tog sina sista andetag..

Medans jag satt vid hennes sida idag slog det mig hur orättvis livet egentligen är.
Varför är det nästan jämt de snälla som får en lång och plågsam död? och de elaka
en snabb, oväntad? Som sagt, jag tycker att livet kan vara grymt och orättvist. 

Trots att jag efter dödsfallet var lite småskakis kände jag mig ändå lättad.
Jag blev lättad över att se henne ligga där i sin säng så fridfull och smärtfri.

Vila i frid gumman..